Den här veckan har jag blivit uppmärksam på en otroligt vanligt förekommande sak bland oss människor.
Vi kategoriserar in människor i olika fack. Det går så snabbt att vi inte hinner blinka, och sedan stannar den personen i det facket – om inte något otroligt oväntat inträffar som gör att vi måste omvärdera vår kategorisering.
Känner du igen dig?
Varför gör vi så här? Jo, jag tänker att det ger oss en trygghet. En trygghet att veta vilken typ av människa som någon är. För när vi vet det, då vet vi ju hur vi ska förhålla oss till den här personen.
För visst gör vi så?
Vi förhåller oss olika till olika personer. Vi har ett “förhållningssätt”. Vi beter oss inte likadant mot olika personer – eller har jag fel?
Vad spelar det för roll då kan du ju tänka.
Jo, jag tänker att då blir det ju på ett sätt att vi spelar olika roller mot olika personer. På ett sätt är det viktigt. Till exempel, så kan det vara bra om vi beter oss på ett visst sätt när vi är på vår arbetsplats och ett annat när vi är med våra vänner. Men grunden borde kanske vara densamma.
Hur ofta kan du känna att du kan vara “dig själv”? och hur ofta kan människor vara sig själva om de av oss andra är inplacerade i ett fack? Hur lätt är det att ta sig ur det där facket man hamnat i?
Jag tänker på det här eftersom jag är en person som inuti ändras hela tiden. Jag jobbar med mina känslor och förvandlar dem hela tiden. Då förändras mina tankar och mina handlingar där efter också. Mina nära vänner har sett mig som en fjäril den senaste tiden. Men är jag trots det fortfarande i samma kategori?
Men tror vi det här om andra?
Tänker vi så här att: Oj, vad den här personen har förändrats? Kanske vi gör det, men behåller personen i den mall – den kategori som den var i. Den är flummig, eller den är fyrkantig… jag ni vet vad jag menar.
Men hur underbart vore det inte om vi släppte alla människor fria att vara sig själva – sitt helt unika jag, utan en massa yttre begränsningar?
Tänk om vi alla kunde vara trygga i friheten?