Fick en viktig insikt igår…
Det jag saknat i hela mitt liv, har jag nu själv skapat. Vilken fantastiskt överväldigande känsla som kom över mig när jag fick den här insikten. 40 år senare så är mitt liv fyllt av det jag saknat så länge.
När jag berättar om min uppväxt så låter det som det kommer från en dålig film, men dock helt sant. Inte överdrivet och inte heller förskönat. Jag var ett “misstag” och inte önskad. Så startade mitt liv här på jorden. Min mamma hade gått på att man inte kunde bli gravid om man ammade, men tydligt så kunde man bli det. Min äldre bror är 364 dagar äldre än mig, så man kan lugnt säga att det inte var populärt att min mamma blev gravid igen. Min äldsta bror var 4 år, så att det kom en baby till i familjen var ingen glädje för någon. Allra minst för mina bröder.
När jag föddes och det visade sig att jag var en tjej, så tyckte min mamma att det var bra ändå för då fick jag bli hennes “piga”. Så på så sätt blev min existens okej – jag skulle vara min mammas hjälpreda i hemmet.
Min mamma har berättat att hon fick sätta mig på bordet i en babysitter, så att mina bröder inte skulle nå mig och kunna vara dumma mot mig. Så jag började mitt liv med att vara oönskad, oälskad, osynlig och mobbad av mina bröder. Min mamma brydde sig inte om att de mobbade mig och att jag grät varje dag. Bara när jag servade henne i hemmet så var jag bra, men inte så att hon gav mig någon bekräftelse och uppskattning. Nej, det var min plikt som en piga.
Ja, jag vet att det låter hårt men helt sant faktiskt.
Min räddning i allt det här mörkret var min pappa. Där var det lugnt och tryggt att vara, hjälpa honom med olika saker som han höll på med. Snickra och bygga ut huset höll han på med mest hela tiden. Inte tid att vara med sina barn, så min metod är att vara nära och “hjälpa till” eller att i alla fall göra samma sak som honom.
Det var inte direkt så att jag fick någon bekräftelse eller uppmärksamhet av honom heller, men jag trodde det och då kändes det bättre. Men så här i efterhand så har jag förstått att skillnaden var bara att han lät mig vara nära, men mer som en skugga. Bara jag inte störde honom i det han höll på med.
Jag klättrade ofta upp i en björk som stod nära vårt hus. Där på en kraftig gren satt jag ofta och “fantiserade” om ett bättre liv, eller bara satt och kände lugnet. I naturen hämtade jag kraft – har jag förstått nu efteråt.
Jo, så jag växte upp och saknade det viktigaste ett barn behöver. Bekräftelse, kärlek, trygghet och omtänksamhet. Men så helt plötsligt dog min pappa. Jag var 13 år och min mamma kraschade. Hela hennes värld föll samman och hon kollapsade. Vad händer då? Jo, hennes piga får ta hand om allt – snacka om att bli ett vuxetbarn på en sekund och medberoende i ett nafs.
Allt skulle fortsätta som förut, ingen låtsades om att pappa bara var borta. Sörja fick man inte för det pallade inte mamma. Allt praktiskt och allt som skulle ordnas efter hans död fick jag ta hand om och hålla henne över vattenytan.
Så att jag inte hade någon självkänsla eller någon känsla av värde kan man ju lätt förstå. Jag bet ihop och stod ut med livet, stängde av mina känslor och slutade att bry mig om hur mitt liv var och såg ut. Jag flyttade hemifrån som 17 år, så fort jag bara kunde.
Men jag skulle berätta att det jag saknade från min uppväxt har jag skapat själv. Jag har två barn och ett barnbarn och fina vänner som är min trygghet. Mina barn vill umgås och ha tid med mig, och mina vänner tycker det är roligt att hitta på saker med mig.
Jag känner mig äntligen älskad för den jag är. Jag känner mig uppskattad och värdefull! Äntligen – 40 år senare…
Hur har jag gjort för att komma hit…?