Hur ofta kan vi inte känna att kärlek är villkorad? Att det krävs något av oss för att vi ska få kärlek? Att vi duger inte som vi är, utan vi måste prestera något för att bli älskade?
När jag målade idag, så slogs jag av hur otroligt många barn som växer upp men den här känslan inombords. Att inte duga som man är utan att man måste göra något för att behaga och få uppmärksamhet/bekräftelse.
Där kom en verklig sorg. Jag växte också upp på det här sättet. En kärlekslös barndom som präglades av att jag försökte göra så mycket som möjligt för att behaga mina föräldrar. Att någon gång bli sedd och bekräftad.
När vi sedan växer upp är det lätt hänt att vi hamnar i relationer som kräver saker av oss för att vi ska bli älskade. Det kan även vara ett gemensamt “kontrakt” man har sinsemellan varandra. Att om du uppfyller mina behov så älskar jag dig… När dessa kontrakt bryts så försvinner “kärleken” puts väck. Men det här är inte äkta kärlek.
Äkta kärlek är ovillkorlig.
Alltså att det finns inga villkor för att den ska finnas. Där du får känna dig älskad även om du gör något tokigt, eller säger något tokigt. Kärlek är en omslutande förlåtande kraft som aldrig försvinner. Kärleken håller samman utan krav på motprestation.
Kärleken kan beskrivas som ett mynt med två sidor. På ena sidan finns kärlek och på andra sidan så finns glädje. Så det tänker jag är ett bra tecken på äkta kärlek. Där finns massor av glädje också.
